Vifta inte så förtvivlat med skumpan!
En thriller kan dyrka upp dörrar till rum vi inte vill se. I Jens Lapidus Stockholm är alla fångna i sin egen krets. Första eller andra generationens invandrarbarn i förorten för alltid
hänvisade till skitjobben eller drömmen om den stora stöten. De silikonopererade unga kvinnorna på Östermalm för evigt betygsatta efter varje stilettklackat steg de tar på Stureplans Smirnoffsponsrade kokainkalas.
Lapidus är väldigt skicklig på det där: Att låta intrigen svepa över alla samhällsklasser och visa att helvetet finns överallt. Att människorna som rör sig i 2000- talets Sverige på sitt sätt alla är offer för en tid där alla helst bara ser till sina egna tillgångar, sin ekonomiska livlina. Det är den samhällskritiska deckaren när den är som allra bäst. Men genren kan också driva fram det sämsta ur sin författare. Och Livet deluxe lider tyvärr av passager
med alltför otroliga världskonspirationer, utdragna våldsscener, sidor nedsprejade med klädmärkesnamn.
Han skulle behöva koka sin text ännu hårdare – välja bort detaljer i stället för att stapla på rad – och samtidigt våga stanna upp när det bränner till. Kretsarna som advokaten Lapidus själv kan tänkas känna bäst, de övre, glittrande, är märkligt nog också de som
blir till klichéer i boken. Medan texten får ett magnetiskt driv så fort den handlar om den loseraktige karaktären Jorge. En kriminell med en förlorad förortsbarndom. Och jag tänker: Lapidus, en ömsint romanförfattare i en thrillerkrängares kropp. Vifta inte så förtvivlat med skumpan och puffran, mannen. Skriv den stora, förtvivlade berättelsen om Jorge nästa gång.
Pontus Dahlman
Varje genre har sina begränsningar, mannen. Det är hur man hanterar dessa som gör en bok intressant, och Lapidus gör det mästerligt. Att kritisera honom för utdragna våldsscener, överdrivna konspirationer, klädmärkesnamn, och för att inte skriva den stora förtvivlade berättelsen om Jorge, är irrelevant kritik i detta sammanhang.
Det här är den sämsta boken i serien. Om den första var jävligt bra, den andra ok så får den här knappt godkänt. Storyn är lite väl ihålig och ologisk. Hur troligt är det att en 21-årig bimbo helt plötslig blir en kallhamrad mördare som lätt manövrerar ut resten av juggemaffian? Inte speciellt om du frågar mig. Och vad hände med JW? Från att vara en vilsen lantis som ville bli coolast på Stureplan blir han helt plötsligt en ekonomisk pengatvättare utav rang som har kontakter med allt och alla (inklusive ryska maffian, den är ganska bra), ljuger för allt och alla, beställer några mord sådär i förbifarten men ändå FORTFARANDE är impad av den svenska överklassen. Yeah right liksom.
Plus diverse utsvävningar x antal ggr om pengatvätt, moraliska dilemman, resande fram och tillbaka till Thailand som man aldrig får ihop överhuvudtaget, eviga metaforer från allt och alla etc osv.
Lapidus tappar tråden här, och karaktärerna tappar sin karaktär och därmed sin trovärdighet.
Boken är knappt ok, inte mer.