För mycket Harriet
I dag är det bara människor i övre medelåldern som vet vem Harriet Löwenhjelm var, skriver Boel Hackman. Ändå skulle poeten/konstnären Löwenhjelm passa mycket bra i vår tids litterära intresse för flickan. Hon förblev flicka, bunden till föräldrarna långt efter det att de med förtjusning skulle slängt henne ur boet. Konstnärskapet var ifrågasatt, blev postumt. Och de självständiga, vuxna åren blev inte av, eftersom de tillbringades
i en privat sanatoriemiljö.
Hackmans förra bok var ett porträtt av Elin Wägner, en kvinna som man ständigt refererar
till. Löwenhjelm har det däremot skrivits mycket litet om. Visst ska man som biografförfattare vara noggrann och källkritisk som en forskare, men den egna rösten,
tolkningen är viktigast. I denna bok litar inte Boel Hackman på sin egen författarintuition, hon överlastar med långa direktcitat av Löwenhjelm och lämnar bokstavligen för litet utrymme åt sig själv. Fördelen är att man kan förundras över Löwenhjelms knapadelsknorriga brevstil som mer än något beskriver den stålkorsett av släktband som tycks ha präglat hennes korta liv.
Luften syresätts först när Hackman bryter sin redovisande stil. Det sker exempelvis i samband med ämnet väninnor och sexualitet. Var och en som intresserat sig för konstnärliga och intellektuella kvinnokonstellationer kring förra sekelskiftet, har stött på passionerade tongångar som i en nutids-jargong skulle betyda att damerna ”har sex”. Hackman betonar att Löwenhjelms länge förmodade homosexualitet är en konvention, sprungen ur femtio år av sexualiserat tolkningsföreträde som idogt jagar förklaring på kvinnor utan män.
Sigrid Combüchen
