Kritikerna

Bland skuggor och skrönor i antiidyllen

Alla som turistat på någon Medelhavsö i övergången mellan sommar och höst har känt den sekundsnabba, nästan hemliga lockelsen att stanna kvar. Begrava flygbiljetten hem i sanden. Se strandparasollerna stuvas undan och tavernorna tömmas. För att sedan sakta bli en del av öns egentliga liv: sitta med gubbarna i någon gränd och spela bräde, eller nattetid lyssna till vindens tjut över den övergivna piren.
På just en sådan ö – varm och solig under högsäsongen, stenigt karg och avvisande under resten av året – utspelas den turkiska författaren Sema Kaygusuz roman Böner som faller till marken.
Redan titeln anger att det handlar om en antiidyll – av den mer hårdföra sorten. I centrum för handlingen står en halvung kvinnas kamp för att få bukt med sin alkoholiserade far. Båda har blivit lämnade av samma kvinna: mor till den ena, hustru till den andra. Och detta trauma försvåras av att det där är en tradition i familjen – i varje generation är det alltid någon som sticker och lämnar de andra kvar, skeppsbrutna bland klipporna och vinstockarna.
Men det som börjar som en psykologisk familjekrönika utvecklar sig snart till en surrealistisk spökhistoria. För alla som försvunnit från ön är ständigt närvarande. Som skuggor och vålnader, i form av blekta fotografier, minnen, skrönor. För att förstå varför fadern dricker måste dottern först lära känna hans mytiska förfäder, och grannarna, och zigenerskan som spår i kaffesump och alla de sorgsna emigranterna som flutit i land från någon fjärran kust.
Det är alltså ett pussel som ska läggas. Här en bit hemlöshet med vita moln i bakgrunden, här samma hemlöshet fast nu under ett gnisslande zinktak natten då det var strömavbrott. Fragment efter fragment radas upp, utan att någonsin riktigt fogas samman. Jag erkänner att jag ibland gick vilse i handlingen och stundom hade problem att hålla isär alla förbiglidande gestalter. Som läsare inser man snabbt att det inte gör så mycket.

För Sema Kaygusuz är en benådad berättare, till hälften poet, till hälften knivskarp reporter. Här finns scener som tycks hämtade från Homeros, men också ett slags fascinerande socialreportage om sommaren när turismen kom till den avlägsna ön och hur detta möte förändrade lokalbefolkningens vardag. Framför allt är Kayagusuz en mästare i att skapa förtätade bilder som man kanske inte ens riktigt behöver tyda för att tjusas av. Det kan handla om hur öborna tröttnar på alla kringstrykande hundar och då forslar dem till en obebodd ö. Och hur alla sedan ligger sömnlösa, dygn efter dygn, och lyssnar på ylandet från de svältande, döende djuren. I en tid när politikerna gärna talar identitet visar Kayagusuz att vi alla är barn av samma hemlöshet.

JENS CHRISTIAN BRANDT

Böner som faller till marken, Sema Kaygusuz, Erzatz
Översättning: Ulla Bruncrona