Kritikerna

Smart, rappt, filosofiskt

Kan man uppfinna sig själv på nytt eller är man den man är? Hur drastisk måste man vara för att ta sig ur låsta positioner? Det är några av frågorna som ställs i Marie Petersons nyutkomna roman Harriet – en rätt konstig och oförutsägbar historia, och det menar jag som något positivt.

Den utlovar värme, humor och feelgood, men jag är inte säker på att det är i ren feelgood den landar, åtminstone inte vad gäller själva händelseförloppet. Harriet är en utmejslad karaktär, ett asocialt kartfreak som bor i ett ruckel på landet, gillar att skriva listor och jobbar som alltiallo i ett kloster. Hon kunde ha blivit en lustig klichékuf om författaren gjort det enkelt för sig, men Peterson utvecklar henne till en nyanserad gestalt.

Nära Harriet finns bland annat vännen Katja, karismatisk konservator som undviker sorg med hjälp av sitt äkta lättsinne, och den överbeskyddande grannen Terje, med en försvunnen dotter som släpande livstragedi.

De här personerna pratar nästan bara med varandra om viktiga saker och existentiella frågor fulla av laddning, och det med en förvånansvärd lätthet. Är det ämnesvalen i deras samtal som gör att jag uppfattar de relativt unga kvinnorna som tanter, äldre än de är?

De uttrycker sig vildsint och ogenerat, slänger med idéer, de borde kännas unga och visionära. Ändå får jag ett klaustrofobiskt intryck. Det kan vara avsikten.

Romanen utspelas mellan ett fåtal personer i en liten biotop, som i en låda där innehållet silats genom Harriets medvetande. Just det, Harriets stora intresse är folk som känt behov av att försvinna, och hon samlar information om dem i en särskild låda. Försvinnanden är över huvud taget ett centralt tema i boken. Petersons roman är smart, filosofisk och rolig, full av rappa revor där livsdjupet lyser igenom.

AASE BERG

Harriet, Marie Peterson, Norstedts

Viktigt men slarvigt från idrottens fulsida

Katarina Wennstam är en bra och seriös journalist, som har skrivit gedigna reportageböcker om mäns våld mot kvinnor. Sitt engagemang för samhällets fulsida tog hon med sig när hon övergick till att skriva spänningsromaner, där det visade sig att hon var en driven intrigkonstruktör. Men jag önskar att hon lade ner lika mycket tid och omsorg på den språkliga gestaltningen, som hon gör på händelseförlopp och bakgrundsfakta.

Svikaren är den första boken i en ny trilogi. Den handlar, precis som hennes andra romaner, om något angeläget och problematiskt. Något som man skulle kunna debattera i hetsiga ordalag. Den här gången är det idrottsvärlden. Inte den idealiserat rena och jämlika, om den någonsin har funnits, utan den som präglats av huliganvåld och intolerans. En fotbollsspelare mördas och begreppet övervåld får plötsligt skärpa och blir otäckt begripligt.

Det är effektivt berättat, med korsklippta scener, och bitvis mycket spännande. Här finns två kvinnor; Charlotta Lugn, kriminalinspektör och Shirin Sundin som är jurist. De är tydliga huvud­personer med komplicerade personligheter, vilket inte bara är intressant, utan också ställer högre krav på gestaltningsförmåga och fördjupning.

Därför blir jag inte bara irriterad, utan direkt bekymrad över att Wennstam slirar på gränsen till klichéer. Texten präglas ofta av språklig obalans, med missar och onödiga klumpigheter. En författare är ju inte ensam ansvarig för den slutgiltiga romantexten. Förlaget ska bistå med redaktör och korrekturläsare, och här borde de ha gjort ett bättre jobb.

Jag önskar att jag fick läsa en roman av Katarina Wennstam där det första jag skulle säga var att det var en bra bok, snarare än en viktig.

Svikaren, Katarina Wennstam, Bonniers