[kml_flashembed publishmethod="dynamic" fversion="9.0.0" useexpressinstall="true" movie="banner_940x1593.swf" width="940" height="159" targetclass="flashmovie" play="true" loop="true" quality="high"] Get Adobe Flash player

Kollaps – Livet vid civilisationens slut – David Jonstad

Trots allt finns det hopp för mänskligheten

År 2050 beräknas jordens befolkning nå sin topp på nio miljarder. Nio miljarder människor som kommer utöva ett enormt tryck på redan i dag hårt ansträngda tillgångar av energi och livsmedel. Hur ska det gå? Hur ska vi kunna fortsätta den välståndsutveckling som lyft så många fattiga ur misären?
Det är just det vi inte kan, hävdar David Jonstad i Kollaps. Miljöförstöring, sinande oljereserver och det globala finanssystemets sårbarhet gör det till en ren tidsfråga innan hela klabbet brakar ihop, menar han. De som tror på lösningar i form av politiska initiativ och grön teknologi lurar bara sig själva.
Stämmer detta? Svårt att säga. I sina bästa stunder påminner Kollaps om hur otroligt viktig denna framtidsfråga är, men som inlägg i själva debatten går den oftast inte att ta på allvar. Lösryckta siffror blandas med ögonblicksbilder och missuppfattade teorier: det blir romare och ekologiska ägg och amerikansk survivalism, alltihop filtrerat genom ett tämligen primitivt vänsterperspektiv.
Det känns som att läsa en förvirrad hypermix av de senaste fem årens texter på Aftonbladets kultursida. Jonstad skriver om kulturella framstegsmyter, hur vi är psykologiskt betingade till hoppfullhet. Han verkar dock lyckligt omedveten om att han själv ingår i den urgamla kulturella myten om en nära förestående undergång. Många före honom har varnat för fysiska, moraliska eller politiska katastrofer som lurar runt hörnet. Tidigare slog religiösa och konservativa på domedagstrumman, i dag är det miljöaktivister. (De kan, förstås, få rätt ändå till slut: att vargen inte kommit hittills, är inget definitivt bevis för att den aldrig kan komma.)

I vilket fall är det här som Jonstad blir intressantast, när man ser honom som del av en lång tradition. Apokalyptiska förkunnare slår lätt över i en bitter och misantropisk, nästan sadistisk, underton, i såväl science fiction som fackböcker. Kollaps hävdar i stället att sönderfallet kommer att dras ut över lång tid, vilket ger oss tid för omställningen. Människan behöver inte alls gå under som civiliserad varelse, utan kan bevara kunskap och kultur i småskaliga, solidariska lokalsamhällen, påstår Jonstad, och illustrerar med exempel från sitt eget jordbrukskollektiv i Sörmland.
Det övertygar lika lite som något annat i Kollaps, men där finns en klart uppmuntrande underton. En tilltro till människans uppfinningsrikedom och samarbetsförmåga, till vår förmåga att möta också de största utmaningar, hur många vi än blir.

ALEXANDER SKANTZE

Kollaps – Livet vid civilisationens slut, David Jonstad, Ordfront

I Litteratur, Reportagebok |
3 kommentar

Tiger, tiger – Margaux Fragoso

Outhärdligt, otäckt, ojämnt

Margaux Fragosos Tiger, tiger är svår läsning. Författaren berättar om ett förhållande hon hade med en man som hette Peter. De var själsfränder, lekkamrater och älskare. Relationen inleddes när hon var sju år och han femtioett. Den varade i femton år, tills han tog livet av sig. Bitvis är det djupt obehagligt, framför allt intrycket av låsmekanism: hur de glider på plats i varandras liv med exakt den passform som behövs. Han, redan erfaren barnförförare, och hon med sin fullkomliga brist på erfarenhet av trygghet och tillgivenhet. Att höra hans argument för vad han tycker att hon ska utföra, i kärlekens namn, att se kärleksbegreppet urholkas och perverteras, är nästan outhärdligt.

Men detta är inte enbart ett offers vittnesmål, utan också ett stycke litteratur.
Fragoso kallar boken för en memoar och det finns en svävning mellan fakta och fiktion som lätt glider över i det jag gör här. Bedriver kritik. Fragoso fick offra sin uppväxt, men det är inte halten i hennes livserfarenhet som ska bedömas – utan den litterära gestaltningen. De febriga avsnitten om besattheten är otäckt bra. Peter bjuder in henne i en fantasivärld som existerar enkom för dem, ett eget rike med egen valuta. Den stavas tårar och presenter, aldrig sinande trohetsförklaringar. Tillvaron med honom, skriver hon, var som en drog.
Här finns också en kraftig pendling som inte bara beror på att porträttet av Peter växlar mellan det monstruösa och det tragiska. Fragoso skriver ojämnt. När det obearbetade slår igenom den litterära ytan, blir det otäckt av en helt annan anledning. När jag tänker på att detta var en del av hennes masterprogram i ”creative writing”, att hon var omgiven av rådgivare och lärare, blir jag beklämd.

MARIE PETERSON

Tiger, tiger, Margaux Fragoso, Norsedts

Översättning: Manni Kössler

I Litteratur, Memoarer |
Kommentera

Riket av denna världen – Alejo Carpentier, Tunneln – Ernesto Sabato

Bäddat för sträckläsning

Långt innan ensamheten blev hundraårig, innan García Márquez satte det fiktiva Macondo på kartan och Roberto Bolaño tog läsarnas hjärta med storm, specialiserade sig två latinamerikanska författare på att förvandla den dolkformade kontinentens mardrömmar till självlysande litteratur.

Alejo Carpentier och Ernesto Sabato: en demonisk duo där var och en på sitt håll skapade den stil som senare skulle kallas den magiska realismen.
När nu båda ges ut på nytt är det bäddat för sträckläsning.
Carpentier tar oss med till det sena sjuttonhundratalets Haiti. Afrikanska slavar sliter på sockerrörsfälten och i salongerna fläktar sig perukprydda huvuden med solfjädrar. Vad de dekadenta européerna inte vet är att ön sedan länge är ett fäste för voodoo. När trummorna dunkar i natten är kolonisatörernas timme slagen.
En revolution bryter ut och en före detta kock utropas till kejsare.
För de forna slavarna är lyckan kortvarig: under piskrapp mobiliseras befolkningen till tvångsarbete på den nye härskarens skrytbyggen.

Medan Carpentier alltså kastar en illusionsblick på drömmen om frihet, ägnar sig Sabato åt att sticka hål på myterna om den stora passionen.
I Tunneln möter vi en konstnär som blir besatt av en kvinna av det enda skälet att hon tycks gilla en av hans tavlor. Snart inleder de en relation. Den består av dåligt sex och ändlösa korsförhör. Om hon ligger med honom är hon en hora, om hon inte gör det anklagas hon för känslokyla. Svartsjuk på sin egen skugga vill han veta allt om männen i hennes liv. När hon till sist drar sig undan bestämmer han sig för att mörda henne.
Hur det vi kallar kärlek sällan var något annat än ägandebehov har aldrig gestaltats lika iskallt genomskådande som på dessa knappa 117 sidor.

JENS CHRISTIAN BRANDT

Riket av denna världen, Alejo Carpentier, Ruin
Översättning: Karin Alin

Tunneln, Ernesto Sabato, Lind & Co
Översättning: Peter Landelius

I Litteratur, Roman |
Kommentera

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot

Smärtsam läsning

Hon hette Henrietta Lacks, men i forskarvärlden är hon känd som HeLa. Hon har möjliggjort poliovaccinet, kartläggning av gener, provrörsbefruktning och aids-forskning. Men trots det har hon själv förblivit helt okänd.
Nu har den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot skrivit Den odödliga Henrietta Lacks om denna fattiga tobaksodlerska från Södern. Det är upprörande läsning som ställer svåra och nödvändiga frågor om medicinsk etik.

I februari 1951 tog sig den 31-åriga fembarnsmamman Henrietta Lacks till Johns Hopkins-sjukhuset, ett av få sjukhus i Baltimore som tog emot både svarta och vita patienter. Hon blödde ur underlivet och hade upptäckt en märklig, ömmande knuta. En snabb undersökning visade att Lacks hade drabbats av livmodercancer och läkarna satte in behandling. Samtidigt passade de på att ta ett prov på Lacks tumör – utan att berätta för patienten att de tänkte använda provet till en cellodling. Cancercellerna lades i en näringslösning och förökade sig i rask takt. Det var en medicinsk sensation – dittills hade alla försök att odla celler misslyckats.

Snart såldes HeLa-celler till forskningslaboratorier över hela världen. Det hade dock Henrietta Lacks ingen aning om när hon dog i cancer i oktober 1951. Faktum var att det dröjde tjugo år innan en släkting upptäckte att Lacks celler levde vidare.
Rebecca Skloots bok tar läsaren från avdelningen för ”färgade” på Johns Hopkins-sjukhuset på 1950-talet till 2000-talets sjukhuslaboratorier med kylskåp fyllda med HeLa-celler. Hon skildrar Henrietta Lacks sociala resa från tobaksodlarsamhället Clover i Virginia till ett industriområde i östra Baltimore, där Lacks barn och barnbarn bor kvar i armod. Det är en smärtsam berättelse om ras, klass och rymliga forskarsamveten.

YUKIKO DUKE

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot, Leopard
Översättning: Göran Grip

I Litteratur, Reportagebok | Taggat , |
3 kommentar

Analys av ett försvinnande – Hisham Matar

Högt pris för hemliga tankar

Hisham Matars debutroman Ingen i världen var en berättelse som visade hur skönlitteraturen kan trolla bort avstånden i världen. Trots att jag aldrig satt min fot i Libyen och har begränsande kunskaper om landet, gav boken mig en nästan fysisk upplevelse av hur det var att växa upp i Tripoli i slutet av sjuttiotalet. Genom den lille pojken Suleimans blick fick jag erfara hur vardagslivet förändras när en älskad far plötsligt försvinner spårlöst. Romanen har delvis självbiografisk grund, Matars egen far var dissident under Gaddafi-eran, och hans andra bok behandlar samma tema.

Också här försvinner en far, också här lämnas en son i ett vakuum av oförlöst sorg. Men i Analys av ett försvinnande är pojken äldre och berättelsen inbegriper även en intrikat och sårig kärlekshistoria. När Nuris mor dör gifter fadern om sig med den gudomligt vackra Mona, som den tolvårige Nuri också blir handlöst förälskad i. Till den grad att han nästan önskar livet av sin far. Skulden när han verkligen försvinner, bortförd av okända män mitt i natten, blir priset Nuri får betala för sina hemliga tankar.

Matar skriver en klar och sinnlig prosa som långsamt och närskådande, och med självklar auktoritet, blottlägger händelseförloppet. Vi får följa Nuris flammande känslor för Mona, hans tid på internatskolan i England och hans tröstlösa jakt på svar efter försvinnandet. Vem var egentligen fadern? Vem är Mona, vem är han själv?
Matar får mig att tänka på Marguerite Duras. Prosan är annorlunda, men det är något med den obetvingliga och ödesmättade stämningen. Det långsamma skärskådandet av känslor och insikten om att ingenting är enkelt, att hur vi än vänder oss blir vi inte fria från oss själva.

OLINE STIG

Analys av ett försvinnande, Hisham Matar, Forum
Översättning: Lena Torndahl

I Litteratur, Roman | Taggat , |
Kommentera

Böner som faller till marken – Sema Katgusuz

Bland skuggor och skrönor i antiidyllen

Alla som turistat på någon Medelhavsö i övergången mellan sommar och höst har känt den sekundsnabba, nästan hemliga lockelsen att stanna kvar. Begrava flygbiljetten hem i sanden. Se strandparasollerna stuvas undan och tavernorna tömmas. För att sedan sakta bli en del av öns egentliga liv: sitta med gubbarna i någon gränd och spela bräde, eller nattetid lyssna till vindens tjut över den övergivna piren.
På just en sådan ö – varm och solig under högsäsongen, stenigt karg och avvisande under resten av året – utspelas den turkiska författaren Sema Kaygusuz roman Böner som faller till marken.
Redan titeln anger att det handlar om en antiidyll – av den mer hårdföra sorten. I centrum för handlingen står en halvung kvinnas kamp för att få bukt med sin alkoholiserade far. Båda har blivit lämnade av samma kvinna: mor till den ena, hustru till den andra. Och detta trauma försvåras av att det där är en tradition i familjen – i varje generation är det alltid någon som sticker och lämnar de andra kvar, skeppsbrutna bland klipporna och vinstockarna.
Men det som börjar som en psykologisk familjekrönika utvecklar sig snart till en surrealistisk spökhistoria. För alla som försvunnit från ön är ständigt närvarande. Som skuggor och vålnader, i form av blekta fotografier, minnen, skrönor. För att förstå varför fadern dricker måste dottern först lära känna hans mytiska förfäder, och grannarna, och zigenerskan som spår i kaffesump och alla de sorgsna emigranterna som flutit i land från någon fjärran kust.
Det är alltså ett pussel som ska läggas. Här en bit hemlöshet med vita moln i bakgrunden, här samma hemlöshet fast nu under ett gnisslande zinktak natten då det var strömavbrott. Fragment efter fragment radas upp, utan att någonsin riktigt fogas samman. Jag erkänner att jag ibland gick vilse i handlingen och stundom hade problem att hålla isär alla förbiglidande gestalter. Som läsare inser man snabbt att det inte gör så mycket.

För Sema Kaygusuz är en benådad berättare, till hälften poet, till hälften knivskarp reporter. Här finns scener som tycks hämtade från Homeros, men också ett slags fascinerande socialreportage om sommaren när turismen kom till den avlägsna ön och hur detta möte förändrade lokalbefolkningens vardag. Framför allt är Kayagusuz en mästare i att skapa förtätade bilder som man kanske inte ens riktigt behöver tyda för att tjusas av. Det kan handla om hur öborna tröttnar på alla kringstrykande hundar och då forslar dem till en obebodd ö. Och hur alla sedan ligger sömnlösa, dygn efter dygn, och lyssnar på ylandet från de svältande, döende djuren. I en tid när politikerna gärna talar identitet visar Kayagusuz att vi alla är barn av samma hemlöshet.

JENS CHRISTIAN BRANDT

Böner som faller till marken, Sema Kaygusuz, Erzatz
Översättning: Ulla Bruncrona

I Litteratur, Roman | Taggat , |
Kommentera

Wittgensteins brorson – Thomas Bernhard

Lockad av de undergångsmärkta

År 1967 hamnar två vänner på samma sjukhus i Wien. Fast de är inkvarterade på olika avdelningar: den excentriske Paul Wittgenstein på hispan, författaren och tbc-patienten Thomas Bernhard på lungkliniken. Den förre behandlas med elchocker, den senare har just fått en tumör utskuren ur bröstet. Mellan paviljongerna löper höga stängsel, men eftersom dessa är sönderrostade och fulla av hål får Bernhard för sig att han ska ta sig in på de sinnessjukas område och besöka sin vän.
Planen misslyckas och i gengäld skriver han 15 år senare denna till roman förklädda dödsruna.

Paul Wittgenstein är naturligtvis allt annat än en galning. Det är, skriver Bernhard, bara den egna familjen som vill se honom i tvångströja. För denne märklige hobbyfilosof, med passionerat intresse för opera och formel 1-förare, stamkund hos Wiens dyraste skräddare och med en faiblesse för inte alldeles billiga taxifärder mellan Rom och Paris, kommer från en lika stenrik som legendarisk släkt. En klan av miljardärer där man antingen handlar med ädelstenar eller tar livet av sig – för att slippa ifrån förmögenheten.

I likhet med sin onkel, filosofen Ludwig Wittgenstein, har Paul valt att delvis ge bort sina pengar, delvis slösa upp dem. Som författare var det just sådana livsöden Bernhard samlade på. Han som tidigt i livet av läkarna fått veta att han inte skulle bli gammal – han drogs, magnetiskt, till alla som på något sätt var undergångsmärkta. Stolta misantroper, urbana eremiter som vänt hela mänskligheten – förutom Mozart – ryggen, folk som i dödsögonblicket knyter näven. Kanske är porträttet av vännen Paul det bästa Bernhard skrev.
För mitt i all svärta är det här en märkligt uppsluppen bok. Om vänskap. Om musik. Om evighetslånga samtal invid djupa bergssjöar.

JENS CHRISTIAN BRANDT

Wittgensteins brorson, Thomas Bernhard, Bokförlaget Tranan
Översättning: Margaretha Holmqvist

I Litteratur | Taggat , |
Kommentera

48 rue Defacqz – Hanne Ørstavik

Röst full av vånda och raseri

Allt jag tycker mig veta om romaner sätter Hanne Ørstavik på spel i 48 rue Defacqz. Historien har en början, en mitt och ett slut – det är ju en bok – men man snubblar in i en handling som startat för länge sedan. Och i stället för intrig skulle man bara kunna säga tillstånd. Det finns tre namngivna personer. Rakel som är konstnär, hennes bror Paul, arkitekt, och Samuel som är Pauls chef och som kanske blir Rakels make. Starka minnen av en kolerisk far vars vrede det varit Rakels uppgift att avleda. En hjälplös mor som ändå, eller just därför, blivit en minnets dominant. Hon dog i en olycka i faderns stenbrott. Av sten därifrån har Paul byggt huset på rue Defacqz. Det kan vara ett fängelse, en asyl eller en dröm om en ren mötesplats.

Man vet inte vem som berättar, men den röst som hörs är fylld av vånda och raseri. Den rör sig kring minnen av övergrepp och resonerar om konstnärsskapet där skillnaderna mellan mäns och kvinnors villkor tycks ohjälpliga. Den talar om kroppens gräns och den enorma skillnaden mellan att överskrida den gränsen frivilligt och att få den kränkt. Det är en provocerande ihärdig röst som talar i gåtor och täta dubbelprojiceringar.

Paul och Samuel ska anordna en stor utställning om Kongo, Belgiens skamfläck. Så här låter det när Ørstavik lägger en kolonialmakt som raster över kvinnokroppen: ”Kongo, långt där nere i Afrika. Som om det ligger under bältet, under midjan, under medvetandet, nere i ett mörker långt där nere, som i skugga, overkligt, vi vet inte vad som händer, ser det inte, hör inte, känner inte.” När det är slut tänker man: ”Va”? Varför nu? Varför just här? Det är en djupt pessimistisk och fantastiskt besvärlig roman – eller ”roman”. Läs den!

MARIE PETERSON

48 rue Defacqz, Hanne Ørstavik, Kabusa
Översättning: Lotta Eklund

I Litteratur | Taggat , |
Kommentera

Ottar och kärleken – en biografi Gunilla Thorgren

Yrkeslivet en hjältesaga, privatlivet en katastrof

Jag grips av ett slags vördnad när jag läser Gunilla Thorgrens biografi över Elise Ottesen-Jensen. Jag tänker på hur mycket jag har fått gratis och får lust att gottgöra. Men jag vet inte riktigt hur. Tack för att jag äger min kropp. Förlåt att jag tar det för givet.

Ottar var en stridbar feminist och en föregångare inom sexualpolitiken. Hon kuskade runt på landsbygden på 1930-talet och lärde fattiga kvinnor att använda pessar, hon kämpade för ogifta mödrars rättigheter, hon startade RFSU och satte sexualkunskap på schemat i skolorna. Med mera, med mera. Bort med skammen, in med kunskap! Kampen bedrevs inte utan motstånd. Prästerna var inte glada. Inte heller männen i arbetarrörelsen, som menade att klasskampen borde bedrivas på annat sätt.

Elise Ottesen föddes i Stavanger, dotter till en präst och nummer sjutton i barnaskaran. En avgörande händelse i hennes liv var när hennes lillasyster blev gravid utom äktenskapet och sändes bort för att inte dra skam över familjen. Barnet adopterades bort, systern blev sinnessjuk. Elise sökte sig till radikala kretsar och blev journalist. Så småningom träffade hon Albert Jensen, kom till Stockholm och började arbeta för att organisera kvinnor i den syndikalistiska rörelsen. Tillsammans med Moa Martinson, som då fortfarande hette Helga Johansson, utvecklade hon kvinnosidan i tidningen Arbetet till ett feministiskt forum. Det väckte ont blod hos männen, och snart fick båda två sparken.

Mitt i läsningen av Thorgrens fylliga biografi slås jag av hur nära det här ligger i tiden. Det andas oss i nacken. Ungefär en livstid. Det mest gripande i boken är de brev som citeras, som Ottar fick ta emot i egenskap av sexualrådgivare. ”Jag är 30 år och har onanerat sedan jag var liten. Jag har länge förstått de fördärvbringande följderna av detta, men har trots allt inte kunnat låta bli. (…) Mitt hår faller av och mina tänder faller bort.” Fru Jensen upplyser vänligt brevskriverskan om att onani är helt normalt. ”Jag är en förtvivlad flicka (…). Jag är i grossess och kan inte gifta mig.” Fru Jensen ger råd och tröst. Ofta förmedlar hon också kontakter till läkare som utför illegala aborter.

Om Ottars yrkesliv var en hjältesaga var hennes privatliv en katastrof. När hon och Albert varit ett par i sexton årförälskade han sig i den unga Alfa. Förhållandet varade i många år med Ottars vetskap. Självmordsförsök, förtvivlan, migrän. Men det är mycket man inte vet. Fru Jensen var en förtegen kvinna och Thorgren fyller inte i några luckor. Det är bra. Det är spännande nog ändå. Ett märkvärdigt liv. Det märkvärdigaste av allt är att hon blivit så bortglömd.

OLINE STIG

Ottar och kärleken, Gunilla Thorgren, Norstedts

 

I Litteratur | Taggat , |
Kommentera

Våra kyssar är avsked, Nina Bouraoui

Mellan ljus och dunkel

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis romaner, tolv hittills, innehåller ett stort mått av självbiografi. Jag har aldrig tolkat det som självupptagenhet, snarare som att hon hänsynslöst använder sig själv som undersökningsobjekt. Det är inte så självutlämnande som det låter. I en intervju förra året sa hon att ”det handlar om att bearbeta verkligheten,
inte om att säga allt”.

Växlingen mellan avslöjande ljus och hemlighetsfullt dunkel, märks tydligt i Våra kyssar är avsked. Det är en bok som är omöjlig att genrebestämma; både roman, memoar, reseskildring och essä, men allt i kortform. 95 fragment om bilder hon sett, kvinnor hon älskat, dagboksanteckningar, ett sms. Det första intrycket av att läsa en post-it-samling försvinner nästan direkt. Det här är mycket medvetet ordnat stoff, ett strängt sållat material. Samtliga ting som beskrivs och möten som ägt rum finns med därför att de haft en avgörande betydelse för att hon blivit den hon är. 95 fragment skulle också kunna kallas 95 ögonblick.

Den som inte läst henne tidigare kommer inte att kunna använda boken som en bruksanvisning, men väl som en introduktion till Bouraouis övriga författarskap. De korta styckena text pekar på allt det som är väsentligt: Hennes utmejslade prosa som kan växla mellan reflektion och mani i en och samma mening. Tyngdpunkterna, som är kärlek, kropp och kön. Och så kanske det intressantaste, i en anteckning från Alger 1972 där hon för första gången anar det komplicerade förhållandet mellan begär och språk: ”Det fanns ingen struktur för det, begränsningar saknades, det var ett tillstånd och förutsatte kroppen och inte talet och orden. /… / Njutningen täckte allt till fullo, den var förbunden med kunskapen.”

Marie Peterson

Våra kyssar är avsked, Nina Bouraoui, Grate
Översättning: Maria Björkman

I Roman | Taggat , |
Kommentera